De 60 första åren
Under de 95 år som Dianelunds Båtklubb verkat har ett rikhaltigt material samlats i klubbens arkiv. Vi har en god och verklighetstrogen bild av klubbens skiftande historia. Samtidigt en redogörelse om nöjesbåten som meningsfull fritidssysselsättning under gången tid. Protokollen från 1920- och 1930-talen fyller flera sidor folioark med beskrivningar av aktivitet och fin gemenskap. Trots en arbetsvecka på 48 timmar jobbade man solidariskt under söndagarna för att bygga upp en funktionsduglig och trivsam båtklubb. Nedan är en historiesammanfattning gjord av Carl Blunck år 1984.
I protokoll nr 1 av den 21 februari 1924 står det ordagrant. ”Vid konstituerat sammanträde med intresserade bestämdes att bilda Dianelunds Båtklubb. Närvarande voro Hrr A. Månsson, I. Gustafsson, F. Ahlfors, C. Karlsson, G. Bergström och K. Sjöström”.
Till ordförande och kassör valdes Roteman A.E. Månsson, sekr. I Gustafsson, hamnmästare C.J. Karlsson, revisorer F. Ahlfors och G. Bergström samt suppl. K. Sjöström. Som synes blev de sex stiftarna klubbens första styrelse. Vidare fastställdes årsavgiften till 12:- kr.
Styrelsens första konkreta handling blev att av Stockholms Stad hyra en 50 m lång strandtomt vid södra sidan av Årstaviken. Hur många som var aktiva båtägare första året finns inga uppgifter om. För övrigt finns inga mötesprotokoll. Medlemmarna var tydligen helt upptagna av att bygga den 50 m långa bryggan. Protokoll nr 2 är dagtecknat den 24 november 1924 och är från första årsmötet. Antalet medlemmar var vid årets slut 22 stycken.
1925 Nu är vi inne på andra levnadsåret. Några redskapsbodar och en toalett uppfördes. En kiosk fanns i området. Ägarinnan föreslog klubben att dela på ett telefonabonnemang. D B K avböjde. Ekonomin var skral. Nästa invit passade bättre; koloniföreningen ”Stugan” föreslog en gemensam anhållan till Spårvägen att flytta zongränsen till södra sidan av Skanstullsbron. På hösten tar Heleneborgs Båtklubb initiativ för bildande av ett motorbåtsförbund och inbjuder D B K till ett kommande möte.
Vid årsmötet skisserade ordförande om klubbens framtida utvecklingsmöjligheter. Inga beslut fattades. Antalet aktiva båtägare var vid årets slut 36 stycken.
1926 Vid årets början anmälde Dianelunds Båtklubb sitt intresse att närvara vid bildandet av Mälarens Motorbåt Förbund. Första året anslöt sig 11 st klubbar och bland dessa var D B K, vars ordförande A. Månsson valdes till förbundets första kassör.
En 40 m lång slip byggdes under året. Den var säkerligen efterlängtad nu när allt fler sökte båtplats i klubben. Den uppläggningsplats som klubben hyrde under sina tre första år var ett litet markområde jämfört med dagens varvsområde. Det var trångt för de 45 båtarna vintertid.
1927 Men nu tar D B K ett stort steg framåt. Genom avtal med Stockholms Stad lyckades styrelsen förvärva markområdet mellan Sundsta trädgård och nuvarande slipen. Nu blev det mycket gott om plats på land för många fler båtar. Nästa målsättning blev att uppvakta Hamnstyrelsen om tillstånd att bygga en 120 meter lång brygga med ett stort broplan mellan bryggan och entrén. Hamnstyrelsen beviljade tillstånd utan något som helst krångel. Arbetet skulle pågå vintern 1927-1928.
1928 Hamnmästare A. Persson utsågs att ansvara för montering av en pålkran och att tillsammans med två biträdande arbetsledare ansvara för det omfattande bygget. Ett trettiotal medlemmar var varje vinterhelg sysselsatta med det fysiskt krävande arbetet. Det var en strålande prestation de utförde.När den drygt 120 m långa bryggan var klar, kunde alla medverkande Dianelundare sträcka på sig. Resultatet av deras idoga arbete gav genljud långt utanför den egna klubben. Bättre amatörbygge fanns inte i Stockholm. Under året ökade antalet båtägare med hela 31 stycken, vilket säkerligen behövdes för att finansiera det stora bryggbygget. All aktivitet var hög. Inte mindre än 18 st protokollförda möten avhölls under året.
1929 Genom de stora satsningarna under de senaste åren hade klubben blivit näst störst i Årstaviken. Men det var inte bara slitsamt klubbarbete man ägnade sig åt. Gemensamma utflykter anordnades i klubbens regi till någon fager Mälarö, där man dukade till fest med mat och dryck i gröngräset och det hela avslutades med skämttävlingar under ackompanjemang av livsglada barnaskratt. Höstfest hade man varje år och ofta vinterfest. Enligt överenskommelse mellan Årstaviksklubbarna anordnade varje klubb sin höstfest den första lördagen i september. Det var säkerligen en underbart vacker syn att se vikens stränder upplysta av kulörta lyktor, marschaller, bengaliska eldar och färgsprakande fyrverkeripjäser. Och på den stora broplanen dansade Dianelundarna runt den 20 m höga flaggstången, som dagen till ära var riggad med signalställ över topp.
Det expansiva 1920-talet var nu slut och för Dianelunds Båtklubb var dessa år mycket lyckosamma. Samarbetet mellan styrelser och medlemmarna var förtroendefullt. Roteman A. Månsson som höll i rodret var en duktig administratör med skaparkraft och dessutom kassör i M M F 1926-1928 samt sekreterare 1929-1932.
1930 Allt borde vara frid och fröjd efter de framgångsrika åren. Så blev det nu inte. Vid ett styrelsemöte uppstod en tvist mellan ordförande Månsson och hamnchef A. Persson, varvid ordförande anmodade hamnchefen att lämna mötet, vilket hamnchefen gjorde. Därefter drabbades styrelsen av en ”black out” och beslöt enhälligt att utesluta sin hamnchef ur klubben.
Vid extra klubbmöte på begäran av hamnchef Persson upphävdes uteslutningen. Månsson avsäger sig nu ordförandeposten och lägger i vredesmod ned ordförandeklubban. Dianelund är nu delad i två läger: för eller emot Månsson.
1931 Vid årsmötet valdes A. Skarin till ny ordförande, vilken senare erhöll ett mycket kränkande brev från Månsson. På extra klubbmöte uteslöts Månsson ur klubben.
Nu blev D B K invecklad i en annan kontrovers. Mälarens Motorbåtsförbund tar parti för sin sekreterare och vägrade att vidaresända uteslutningen. Följden blev att D B K lämnade förbundet. Ordförande Skarin lyckades skapa enighet bland medlemmarna och åter styra klubben på rätt kurs.Nya tag och klubben lämnade in ansökan och ritning till Hamnstyrelsen om att få bygga ett klubbhus. Senare under året beviljades byggnadslov. Vid årets slut var antalet aktiva medlemmar 97 stycken.
1932 Året inleddes med uppförandet av klubbhuset. På invigningsfesten bjöd klubben arbetsledarna och byggfolket på stor fest med musik på dragspel och fiol. Klubben säljer alltsedan starten bensin. Årets pris 19 öre litern. Genom den stigande arbetslösheten uppstod en social oro i samhället. Det lyser tydligt igenom i protokollen. Flera bekymrade medlemmar fick uppskov med avgiften. Klubben visade att gemenskap inte bara var tomt prat. Men ibland inträffade otrevliga uppträden på varvsområdet, varvid varvschefen hotades med stryk. Också klubbmötena blev störande, antecknar sekreteraren (bra påstruken).
1934 Ordförande W. Lantz uttryckte förhoppningen inför 10-årsjubileet att året skulle bli till nytta och nöje för alla. Under året fick klubbhuset elljus och D B K är åter tillbaka i M M F. Den gamla fina samarbetsandan råder åter i klubben. Innehavaren av kiosken i området sköter både bensinförsäljningen och ansvarar för nattvaktsbevakning av klubben.
Under de tre sista åren på 30-talet anordnade klubben båtlotterier som gav ett utmärkt bra ekonomiskt resultat. Man beslöt att använda dessa resurser till en helt ny slipanordning, ny räls, slipvagn av järn och ny bojeka. De senaste sex åren var enligt bedömare i klubben de bästa hittills. Och så är vi framme vid krigsutbrottet i september 1939 och införandet av totalt körförbud.
1940 Nästan all verksamhet gick nu på sparlåga. Inkallade till beredskap befriades helt från avgift. Övriga bidrog med 15:- kr vid sjösättning och 15:- kr vid årsmötet. Klubben skänkte 85:- kr till Finlandsinsamlingen. Klubbmedlemmen S. Rydström installerade gengas i sin båt och fick tillstånd av Ostkustens Marindistrikt att köra i skärgården. Styrelsen fick ständigt uppmana båtägare att rusta båtarna, då markägaren krävde att inga båtar fick ligga på land efter den 15 juni. Många båtar på klubbvarven övergavs av sina ägare och vållade svåra juridiska problem för båtklubbarna.
Kriget tog slut i maj månad 1945 men ingen bensin tilldelades nöjesbåtar.
1946 Efter sex års stillaliggande för motorbåtsklubbarna kom äntligen fri bensin år 1946. Det betydde febrilt rustningsarbetet av mer eller mindre spruckna och skamfilade båtar för att fortast möjligt komma ut på de hägrande fjärdarna med bränsletankar som doftade och skvalpade av bensin. Men redan 1947 infördes ransonering, som sommaren 1949 skärptes ytterligare. 1950 blev dock bensinen fri igen.
1947 Dianelunds en gång så stolta brygga hade varit en ständig huvudvärk för klubben under de trista krigsåren. Hårda isvintrar och dålig ekonomi gjorde att den nu var fallfärdig och mogen för upphuggning. Ordförande fick i uppdrag att anhålla om ekonomisk hjälp från Idrottsstyrelsen, som lovade att inspektera bryggan. Vid årsmötet 1947 beslöt D B K att inga reparationer skulle vidtagas utan att man skulle avvakta besked från Idrottsstyrelsen om brygginspektionen tidigare på året.
1948 Vid klubbmöte i februari 1948 informerade ordförande att förhandlingar pågick om bryggproblemet. Senare på våren kom det glädjande beskedet från Idrottsstyrelsen att klubben får hyra 6 st betongpontoner i storlek 3×21 meter. Det var en beundransvärd insats som ordförande C.G. Linderud uträttade genom att utverka hjälp med borttagande av den murkna träbryggan samt att få den ersatt med betongpontoner.
Den materiella standarden i Dianelunds Båtklubb får nu anses som god. Klubben har en bra hamn, trevligt klubbhus, bensinförsäljning (manuell), kranbrygga, magasinsbyggnad och smärre andra byggnader för klubbens drift. En trivsam och skön oas ett stenkast från en begynnande storstadstrafik. Givetvis fanns det skönhetsfläckar; uppläggnings-platsen var inte tillfredsställande och ett orosmoln var korttidskontraktet på ett år. Hade en väl genomtänkt planering av uppläggningsområdet genomförts skulle klubbens område med rätta kunnat betraktas som en mönsteranläggning för båtsport.
Nytt decennium och ny ordförande blev G. Eriksson. Det gamla permanenta underhållsarbetet på bryggorna var nu ett minne blott. Men ett annat problem stod jämt på dagordningen för Dianelundarna, nämligen att få uppläggningsområdet utjämnat och grusbelagt, men kommunen gav inga bindande löften om hjälp. Två trotjänare avgår:
E. Andersson efter 20 år som varvschef och G. Bergström efter 16 år som kassör. Utanför klubbhuset började parkerade bilar att bli ett inslag i strandbilden och med blandade känslor och kommentarer betraktade äldre och yngre Dianelundare den första plastbåten som låg förtöjd vid kranbryggan. Klubben får äntligen telefon installerad och av ej angivet skäl lämnade klubben M M F. Gemensamma utflykter var fortfarande vanliga, ofta kombinerade med båttävlingar, höstfester och ibland arrangerades vinterfester för medlemmarna.
1961 Efter 11 år som ordförande avgick G. Eriksson och f.d. Hammarbyroddaren H. Klingström övertog posten. Klubben fick avstå mark utmed Sundsta trädgård för en parkväg. Styrelsen kämpar för parkbelysning, kontrakt och nattvaktsfrågan. Genom avtal med Hammarby fick klubben äntligen vatten till klubbhuset. Dianelund ansluter sig åter till M M F.
1965 Ny ordförande blev H. Persson. Efter många års skriverier och telefonsamtal fick klubben gehör för kravet på grusbeläggning av marken utmed Hammarby klubbhus. Hamnstyrelsen visar ännu en gång prov på god vilja och verkställer på D B K:s begäran muddring mellan pontonerna och stranden. Elverket sätter upp parkbelysning mellan Enskedehallen och klubbhuset. Det första förtjänstmärket i guld tilldelades G. Eriksson och den sista länken med 1920-talet, S. Rydström, avslutade sitt aktiva medlemskap. Stockholms Stad erbjöd klubben att hyra torpet Dianelund men D B K tackade nej på grund av bevakningsproblem.
1970-talet Klubben fick på begäran hyra en sjunde ponton. Arbetet med uppsättning av luftkabel påbörjades. Styrelsen föreslog att klubbens slip som nu blivit nedsliten efter många års tjänst snarast borde ersättas med en ny anläggning. Beslutades att under vintern 1974-75 skrota den gamla slipbanan och bygga en ny kraftig anläggning. Till projekt- och arbetsledare utsågs Veit Johansson. H. Persson avgick efter 10 år som ordförande. Han hade förmåga att delegera på rätt sätt. Efterträdare blev Carl Blunck.
1975 Vid årsmötet beslöts att nattbevakningen skulle ombesörjas av båtägarna själva. Projektledaren rapporterade om slipombyggnaden och gav en illustration på ”svarta tavlan” av hur slipanordningen slutgiltigt skulle utformas. Arbetet sker planenligt. S.E. Johansson ansvarade för svetsningen av två sektioner T-baneräls; en från slipplattan ner till stranden och en för sjöbotten. Sedan lyfte en mobilkran den 24 m långa och tunga rälsen ut över den uppsågade isrännan och sakta sänktes rälsen ner genom issörjan till botten. Arbetsledaren Veit och alla medverkande kunde dra en lättnadens suck. Slipplattan förlängdes och förstärktes. Slipvagnen konstruerades om och fick ett kraftigt plåtdäck. Båtvagnen placerades under båtarna och de tunga och farliga lyften eliminerades. Ett stort, omfattande arbete var lyckligt fört i hamn.
1977 Vid årsskiftet 1976-1977 erhöll Dianelunds Båtklubb från Stadsbyggnadskontoret ett förslag till ny stadsplan för Sundsta Gård med omgivningar. Enligt denna hade cirka 25% av klubbens uppläggningsområde tilldelats Skanstull Marin AB för en stor nybyggnad. Dianelunds Båtklubb hade yttranderätt. Styrelsen kontaktade Mälarens Motorbåtförbund och Idrottsförvaltningen. Vidare fick ordförande i uppdrag att utarbeta DBK:s yttrande till Stadsbyggnadskontoret. Vid årsmötet godkändes yttrandet. Senare besökte ordförande arkitekten för stadsplanen och upprepade vid samman-träffandet klubbens förslag att flytta Skanstull Marin AB:s nybyggnad in i Sundsta Gårds trädgård. Efter granskning av stadsplanen sade en ung trevlig arkitekt att det eventuellt gick att flytta huset in i trädgården. Det var med gryende förhoppningar som nedtecknaren av denna Dianelundssberättelse tackade och lämnade kontoret.
Det goda samarbetet mellan Veit och S.E. Johansson fortsatte och resulterade i en bärig bojbåt av kraftig plåt. På hösten 1977 fick klubben besked att Stadsbyggnadskontoret beaktat Dianelunds vädjan att få behålla uppläggningsområdet intakt. Klubben tackade för den hjälp och det gensvar vi fick från M M F, Idrottsförvaltningen och arkitekten som reviderade stadsplanen.
1979 Beslöts på årsmötet om extra uttaxering för en klubbhusfond. Stor förtjänstmärkesutdelning. L. Kraft och B. Berglund erhöll förtjänstmärket i guld och Veit Johansson i silver.
1981 S. Gärdin övertog ordförandeposten efter A. Fredell. Rapporterades från möten med Saltsjön Mälarens Båtförbund att Dianelund ska erhålla långtidskontrakt på 25 år. Utförliga arbetsbeskrivningar för ordförande, sekreterare, kassör, hamnchef och varvschef utarbetades och godkändes. Ett krävande arbete utfördes av Hrr Veit Johansson, S. Rosin och ”Kalle” Karlsson, när trion hade lagt ut cirka 45 ton grus på varvsområdet.
1982 Vid årsmötet meddelade byggnadskommitten att dess målsättning är att uppföra ett nytt klubbhus på ca 100 kvadratmeter, när kontraktsfrågan är klar.
1983 Dianelund ekonomi är god enligt årets rapporter. Klubben har i hela 11 år haft
L. Elgström som kassör, en person med goda insikter i ekonomi. L. Elgström är värd en eloge för skötseln av klubbens ekonomi.
Vid S M B F:s septembermöte var flera klubbombud kritiska över att Fritidsförvaltningen ännu inte slutgiltigt undertecknat 25-årskontrakten. Representanten för förvaltningen skyllde på en omfattande organisation. Detta argument lät säkerligen ihåligt i ombudens öron. Markägaren vill förmodligen använda sig av taktiken med s.k. långbänk för att pressa upp markhyran.
Materialet till denna berättelse över en 60 år gammal båtklubb från Söder om Söder är hämtat ur ett rikhaltigt och intressant arkiv, presenterat av
Carl Blunck.